Mikroplaster är små plastpartiklar mindre än 5 millimeter stora, som är genomträngande i miljön på grund av plastföroreningar. De är kategoriserade i två huvudtyper: primär och sekundär mikroplast.

Primära mikroplaster: Dessa är avsiktligt tillverkade små plastpartiklar som används i produkter som kosmetika (t.ex. mikropärlor), industriella slipmedel och syntetiska textilier. De kommer in i miljön direkt genom produktanvändning, spill eller nötning under processer som t.ex. att tvätta syntetiska kläder.

Sekundär mikroplast: Dessa är resultatet av nedbrytning av plastföremål såsom flaskor, påsar och fiskenät, genom naturliga väderprocesser som exponering för solljus och fysisk slitning. Med tiden splittras dessa större föremål i mindre bitar som blir mikroplaster.

Mikroplaster är ett betydande miljöproblem på grund av deras utbredda närvaro och potentiella ekologiska och hälsomässiga effekter. För att ta itu med detta problem krävs att plastproduktionen minskas, avfallshanteringen förbättras och att alternativ till traditionell plast utvecklas för att minimera utsläppet till miljön.

Nanoplaster är extremt små plastpartiklar, vanligtvis definierade som inom storleksintervallet 1 till 1.000 nanometer (nm). Dessa partiklar är en delmängd av mikroplaster, som i allmänhet är mindre än 5 millimeter. Nanoplaster utmärker sig dock genom sin mycket mindre storlek, som ofta är osynlig för blotta ögat och även i enkla mikroskop.

Nanoplaster kan härröra från två huvudsakliga källor:

Primära nanoplaster: Dessa tillverkas avsiktligt för specifika tillämpningar, t.ex. i industriella processer eller konsumentprodukter.

Sekundära nanoplaster: Dessa är resultatet av nedbrytningen av större plastskräp genom miljöförstöringsprocesser som UV-strålning, mekaniskt slitage eller kemiska reaktioner.

Mikroplast finns i olika miljöer, inklusive hav, sötvattensystem och i jorden. De utgör flera ekologiska risker:

Hälsoproblem: mikroplaster har hittats i livsmedel och vatten. De innehåller ofta tillsatser som stabilisatorer och flamskyddsmedel som kan utgöra hälsorisker vid förtäring.

Ekologisk påverkan: Mikroplaster kan intas av marina och landlevande organismer, vilket kan orsaka fysisk skada och föra in giftiga ämnen i näringskedjan. Detta kan påverka djurhälsa och biologisk mångfald.

Mikroplaster återfinns alltmer i människokroppen genom förtäring, inandning och eventuellt hudkontakt. Medan forskning om deras fulla inverkan på människors hälsa fortfarande växer fram, finns det växande bevis för att mikroplaster har skadliga effekter på människors hälsa. Några referenskällor för plastens negativa inverkan på människors hälsa finns på Toxicological Sciences journal, Guardian, Veluda, American Chemical Society, Forbes, Indipendent, Springer, CNN och Nature.

Mikroplaster utgör potentiella risker för människors hälsa genom inflammation, oxidativ stress, endokrina störningar och andra vägar.

Inflammation och immunsvar:

Mikroplaster kan utlösa inflammation i kroppen då immunförsvaret uppfattar dem som främmande inkräktare. Detta inflammatoriska svar har observerats i djurstudier och humana cellmodeller. Inandning av mikroplast har kopplats till lunginflammation och andningsproblem, liknande effekterna av partikelformiga luftföroreningar.

Cancerrisker:

De fysiska egenskaperna hos mikroplaster (t.ex. ojämna kanter) och deras kemiska föroreningar kan öka risken för cancer genom att orsaka kronisk inflammation eller DNA-skada.

Oxidativ stress och cellskador:

Mikroplaster kan generera oxidativ stress genom att öka reaktiva syrearter (ROS), som kan skada celler, DNA och proteiner. Detta kan leda till celldöd eller dysfunktion.

Kardiovaskulära risker:

Studier tyder på att mikroplast i blodkärl kan öka risken för hjärt-kärlsjukdomar som hjärtinfarkt och stroke. Mikroplaster har upptäckts i aterosklerotiska plack, och deras närvaro är associerad med en högre sannolikhet för biverkningar av kardiovaskulära händelser.

Endokrina störningar:

Många plaster innehåller kemiska tillsatser som bisfenol A (BPA) och ftalater, som är kända hormonstörande ämnen. Dessa kemikalier kan störa hormonregleringen, vilket kan leda till reproduktionsproblem, metabola störningar och utvecklingsavvikelser.

Neurotoxicitet :

Vissa studier i djurmodeller har visat att mikroplaster kan passera blod-hjärnbarriären, vilket kan leda till kognitiv försämring och neuroinflammation.

Reproduktions- och utvecklingstoxicitet:

Mikroplaster kan skada den reproduktiva hälsan genom att minska spermiekvaliteten och störa hormonbalansen. De har också kopplats till utvecklingsavvikelser i djurstudier.

Störning av tarmmikrobiota:

Intagen mikroplast kan förändra tarm-mikrobiomet, vilket leder till dysbios (obalans) som kan bidra till metabola störningar, inflammation och andra hälsoproblem.

Även om dessa fynd väcker oro, finns det fortfarande betydande luckor i förståelsen av de långsiktiga effekterna av mikroplastexponering på människors hälsa. Under tiden kan att minska exponeringen genom att begränsa plastanvändningen och byta till bättre alternativ som, Grale-produkter, bidra till att minska potentiella risker.

Nanoplaster utgör betydande miljö- och hälsoproblem på grund av sin ringa storlek och förmåga att penetrera biologiska barriärer. De har upptäckts i olika miljöer, inklusive luft, vatten, jord och till och med mänskliga vävnader som blod och organ. Deras ringa storlek gör att de kan transporteras över långa avstånd och lätt intas av organismer. Väl inne i organismer kan nanoplaster passera kritiska biologiska barriärer som tarmslemhinnan eller blod-hjärnbarriären, vilket potentiellt kan orsaka toxiska effekter.
Den potentiella toxiciteten hos nanoplaster är ett växande problem. På grund av sin lilla storlek och ytegenskaper kan de interagera med biologiska molekyler som proteiner och lipider, vilket leder till cellskador. Studier har visat att nanoplast kan orsaka oxidativ stress, reproduktionsstörningar och andra hälsoproblem hos både vattenlevande liv och människor. Deras förmåga att penetrera celler och vävnader lättare än större mikroplaster tyder på att de kan ha allvarligare toxikologiska effekter.
Att upptäcka nanoplaster är utmanande på grund av deras ringa storlek och olika kemiska sammansättningar. Avancerade tekniker som Ramanspektroskopi och masspektrometri används för att identifiera och analysera dessa partiklar. Trots ökade forskningsinsatser är mycket fortfarande okänt om deras långsiktiga miljööde och hälsoeffekter.
Sammanfattningsvis är nanoplast en betydande miljöförorening med negativa effekter på ekosystem och människors hälsa. Deras ringa storlek gör att de lättare kan infiltrera biologiska system än större plastpartiklar, vilket innebär unika utmaningar för upptäckt och riskbedömning.